Vill in i studion

Jag har en påträngande lust att spela in. Det känns som att det verkligen är dags, plus att de som vill höra oss måste se oss live, för vi har inget inspelat som vi är stolta nog över att visa upp. Det vi har på my space och reverb nation är inspelat i replokalen.

Igår gjorde jag en ny låt som vi började repa in. Jag ska ta och göra en till innan nästa rep. Nu ska här spottas ut låtar i parti och minut, så vi har ett gäng att välja mellan när det är dags att spela in. En demo med två, högst tre låtar, är min plan. Sen är det bara att sprida det så mycket det bara går.

Tips

Jag är glad att jag av en händelse hittade till BlashkyrhBloggen när jag var ute och letade information på Google. Rolig och läsvärd blogg med massor av musiktips, playlists, recensioner och reflektioner kring mestadels hårdrock/dödsmetall/blackmetal och annan fin musik. Tack för det! Jag gick genast in och subscribade en av hans playlists på Spotify och har fått ny luft under mina musiklyssnarvingar.

Luleåkalaset tur och retur

Efter en x timmar lång bilfärd kom vi fram till Luleå igårkväll ungefär en timme innan vi skulle spela. Jag hade Of Mine-kostym, det vill säga min mans arbetsbyxor och hjälm med pannlampa. Of Mine = av gruva.
Före oss spelade coverbandet Bredsladd. Ett typiskt after-ski/krogband som fick igång allsång i det lilla tältet. Det kändes knasigt att kliva på efter ett sånt band. Vi spelar inte riktigt i den ligan, så att säga. Vi drog iallafall igång och spelade tydligen skithögt, enligt öronvittnen. Något som ljudteknikerna löste med att dra ner basen på allt. Ljudet på scen var inte det bästa, jag hörde bara när jag spelade fel. Jag hörde min sång, så det var den jag förlitade mig på hela spelningen.

Vi har gjort det nu. Vi har spelat på Luleåkalaset i ett litet anonymt tält och lyckades rocka på bra. Efter vi klivit av scenen gick vi raka vägen till bilen, packade och gav oss av hemåt igen. På 11 timmar lyckades vi åka ner, spela och åka hem igen.

Det var inte en utav våra bästa eller roligaste spelningar, men ändå en sådan man måste vänja sig vid. Lånade grejer, inte exemplariskt ljud och totalt främmande för publiken som inte hade en aning om vilka vi var.

Ikväll

Tonight's the night, då vi spelar på Luleåkalaset med Of Mine. Jag har inte blivit nervös ännu men det kommer nog snart.

Ghost live Storsjöyran 2011

Förra fredagen tog jag och min svägerska en sväng förbi Östersund och in på Storsjöyran. När vi rullade in med bilen hörde vi Roky Erickson sjunga sista refrängen i "Two headed dog", vi kom i tid till Entombed, lyckligtvis. Men nu var ju det inte heller det som var det viktiga, nej. Den egentliga och enda anledningen till att jag var där överhuvudtaget var Ghost, bandet som, sedan jag la till dem i min "måste lyssna-lista" på Spotify, har dominerat min musikkonsumtion med råge. Jag har inte ledsnat på dem, jag har bytt favoritlåtar, jag har lyssnat om och om igen, jag har kollat You-tube-klipp, jag har läst artiklar, jag har kollat vilka festivaler de skulle spela på i sommar, jag har blivit fan på facebook och blivit vän på My Space. Jag är helt såld, kort sagt. Jag sken som en sol när James Hetfield dök upp med Ghost t-shirt inför big 4 spelningen i Göteborg. Jag kan nästan säga att jag är lika impad av Ghost nu som jag var av Metallica 1992.

För att få bra platser på Ghost-spelningen på Storsjöyran gick vi längst fram ungefär en kvart innan de skulle spela. Där stod jag och trängde mig närmare och närmare kravallstaketet, kände mig som en fjortis, ärligt talat. Efter något som kändes som en evighetslång väntan, dundrade introt igång och killarna i kåpor kom ut. En stark doft av rökelse började sprida sig och till sist äntrade även Papa Emeritus I scenen med ett rökelsekar pendlades i handen. Sen följde en utav de bästa konserter jag varit på, trots att mikrofonen slutade fungera i slutet på "Elizabeth" och att jag störde mig något på människorna som stod precis bredvid mig. Till min, och säkert många andras glädje, spelade de förutom alla låtarna från sitt debutalbum även Beatles-covern "Here comes the sun", som jag personligen föredrar alla gånger framför orginalet. Allt avslutades med en sista ritual och i outrot på "Ritual" kastade Papa Emeritus I ut oblater, öppnade en flaska Casillero del Diablo, tog en klunk och skickade flaskan vidare till publiken via scenvakterna och gav publiken en nattvard som hette duga.

Jag gick raka vägen och köpte mig en Ghost t-shirt. Längtar till deras nästa album. Tills vidare får jag hålla tillgodo med Opus Eponymous, men det är fan inte fy skam!



Den 20:a augusti spelar Ghost i Luleå på Musikens Makt festival, gissa om jag är sugen att åka...?

Håll käften!

Idag är jag tyst. Väldigt tyst. Jag får inte ens viska. Festivalen förra helgen tog hårt på rösten efter en mängd samtal med STORA bokstäver, några cigaretter för mycket och en viss mängd alkohol. Detta pågick i tre dagar. På måndagen efter repade vi och jag var hes, men tog i som vanligt. Igår repade vi igen och jag klarade det ganska bra, men valde att ge mig efter 18 låtar ungefär. På lördag är det spelning och då har jag tänkt ha en sångröst, därför håller jag käften idag. Helt. Jag pratar inte, viskar inte. Jag gestikulerar, skriver lappar, visslar och klappar händerna. Det funkar ganska bra. Det jobbiga är om någon ringer, för då svarar jag inte. Onödigt att svara om man inte har tänkt säga något.

Det råder även rökförbud sedan måndag. Nu blir det banne mig inte en cigg till (på obestämd framtid). Det är dumt att säga att jag slutar eller aldrig kommer att röka mer. Jag håller mig till att säga att jag gör ett uppehåll, och så skjuter jag bara upp nästa cigarett så långt det går. Kanske för alltid, kanske en vecka. Det bästa vore såklart att sluta helt, det vet jag väl! Men det är onödigt att säga så och skapa någon slags separationsångest.

Det blir mycket ljummet te med honung i och inlagd ingefära. Det blir andningsövningar, tungmassage, positivt tänkande, textläsning och skalträning på gitarren. Men jag ska banne mig hålla käften hela den här dagen och kanske halva dagen imorn. Hoppas att mina barn är bussiga istället för busiga, och låter bli att pröva mitt tålamod allt för mycket idag.

Badmouth

Jag har hittat ett till favvoband, Badmouth. Hårdrock!

Utantill

Om ca en vecka ska vi spela i Piteå och jag har tre texter att lära mig utantill. Ett försprång har jag ändå, för jag har skrivit två texter själv, de borde jag ju kunna komma ihåg. Den tredje har Danko Jones skrivit, och jag hoppas att jag kan pränta in den i mitt huvud innan nästa helg. Men det har funkat förut, så jag får hoppas att det funkar igen.

Ghost

Jag kan tacka Ghost för att ha väckt ett till viss del insomnat musikintresse till liv. Jag trodde att allt skulle låta som In Flames och Avenged Sevenfold nuförtiden, för att inte tala om Takida. Ghost ändrade på allt detta och visade att det finns nytt blod, som ändå är inspirerat av gammal jävla hårdrock. Ghost låter inte som något annat jag har hört, även om det påminner om en hel del. Ibland är det så snällt att jag nästan kan kalla det pop, och ibland är det jävligt evil så man känner igen gammal hårdrock som bland annat Black Sabbath. Men Ghost tillför nåt extra ändå, och jag är helt såld.

Jag hade ett band kvar att se live, och det var Depeche Mode. Men de där Ghost har förstört min plan. Nu måste jag även se dem live. Det räcker med en livevideo för att jag ska få gåshud. Satan, vilket bra band.

Fattas bara att typ Alexander Bard är med, eller nåt. Eftersom man inte vet vilka de är???

Musikporr

Det här är ett gammalt inlägg från en annan blogg jag har, men jag tycker det är lika aktuellt idag!  

Jag kan inte titta på musikvideokanaler, jag blir så generad. I sju av tio musikvideos idkar alldeles för dåligt påklädda artister låtsassex till sin musik. För tjugo år sedan var det lite uppseendeväckande, men nu är det bara tröttsamt. Med risk för att låta som en moralpredikare måste jag faktiskt säga att jag har fått nog nu.


Senast i raden är Rihanna som snart släpper en ny platta. På omslaget till singeln "Hard" står hon i något som inte ens består av tillräckligt mycket tyg för att kallas baddräkt och putar med rumpan. Shakira åmar sig naken i en bur. Britney Spears sjunger om trekanter och man kan ju bara gissa hur videon ser ut. Riktigt generad blev jag när jag av misstag råkade se videon till "Love Sex Magic" med Justin Timberlake och Ciara. Det är porr, fast med kläderna på. Jag fattar inte poängen. Exemplen är hur många som helst.

Kanske är jag pryd. Antagligen. Jag är iallafall ingen förespråkare av porr, snarare tvärtom. Och jag förstår faktiskt inte varför man måste klä av sig och låtsas ha sex framför kameror när man redan är en väletablerad artist. Att vissa gör det för att slå igenom kan jag på en viss nivå förstå. Men. att tillexempel Madonna, som varit en av de största i branschen i tjugofem år, fortfarande, vid en ålder av 51 år står och juckar i underkläder är för mig ofattbart. Hon behöver knappast hjälp att sälja sin musik.


Jag trodde, helt seriöst, att det var en övergående trend och att artisterna skulle inse hur fånigt det var och börja klä på sig istället. Ack, vad jag bedrog mig. Jag börjar undra om man inte kan få sin video visad överhuvudtaget om man inte klär av sig och kroppsligt illustrerar ställningar ur Kama Sutra. Det var provocerande förut, nu är det vardagsmat och knappast något man höjer på ögonbrynen åt. Om man vill sticka ut ska man tydligen uppträda i polotröja och långkjol, det du, det vore nåt!


Vi har diskuterat fenomenet här hemma och konstaterat att det väl är lika bra att göra små korta porrfilmer på en gång, det verkar ju vara på väg åt det hållet. Och precis det har gruppen Rammstein gjort, med hjälp av Jonas Åkerlund. Deras video till låten "Pussy" är ren och skär porr, på riktigt. Inget låtsasfjant med kläderna på. Det ironiska är att den videon blev censurerad, det var tydligen för grovt.


Back and forth

Dokumentären om Foo Fighters som gick igårkväll på TV6 finns att kolla på TV6 play, för alla er som missade den. Jag såg den igår, den var bra. Det var intressant att se hur allt började, hur bandet uppstod, medlemmar som kommit och gått. Se den!

Det är ju så roligt!

Jag mår lite illa, har ont i halsen och nyser. Snart ska jag iväg och repa. Jag hade kunnat ställa in och lägga mig på soffan, men det är ju så förbaskat roligt att repa! Dessutom har vi spelning om mindre än två veckor, så det är bara att bita ihop och ge sig av.

Av de spelningar vi haft det senaste året har jag blivit förkyld innan åtminstone hälften. När vi skulle spela på Ice Hotels kick off i vintras tappade jag rösten helt två dagar innan. Jag hade så ont i halsen sista gången vi repade att jag höll på att börja grina, men jag sjöng ändå. På spelningen höll rösten ganska bra, det var bara i en låt det brast ordentligt, jag tog i men det kom inget ljud. Åtminstone inte det ljud jag hade väntat mig.

Även inför spelningen vi gjorde utanför coop tappade jag rösten. Men jag vet att även om jag tappar pratrösten så finns sångrösten kvar.

Jag försöker vara snäll med min röst, men jag måste bli bättre på det. Vi kommer antagligen få fler och fler spelningar och då måste jag veta att jag kan sjunga. Även rösten är ett instrument som måste tas om hand. Jag ska inte ta den för given, även om den inte svikit mig ännu.


Foo Fighters

Ikväll ska jag verkligen försöka att inte missa dokumentären om Foo Fighters, "Back and forth", på TV6 klockan 23:00!

Rockers som skådisar

Skådisar som försöker ge sig på en musikkarriär finns det gott om. Bland annat var Keanu Reeves basist i ett rockband (Dogstar, som förövrigt inte ställer sig motvilliga till en återförening), Kevin Costner sjunger i ett countryband (Kevin Costner & Modern West), Juliette Lewis är sångerska i ett rockband (Juliette and The Licks). Scarlett Johansson har en liten karriär som sångerska på sidan av skådesspelandet och gjorde bland annat ett coveralbum på Tom Waits 2008 ("Anywhere I lay my head").

Alice Cooper som läskig hemlös i

Sen finns det ju de som gör tvärtom, som på sidan av musikkarriären gör skådesspelarinsatser. Häromkvällen gick filmen "Mörkrets furste" (Prince of darkness) från 1987 på TV4 Film. I den kunde man se Alice Cooper spela hemlös man som verkade besatt av demoner. Det är inte den enda film han har dykt upp i, han är även med i Freddy's dead - the final nightmare. 
Han vi känner som the Prince of darkness, Ozzy Osbourne, har även han varit med i filmer. I Little Nicky dyker han upp som sig själv och biter såklart huvudet av en fladdermus.
I filmen Hearts of Fire spelar Bob Dylan inte helt oväntat en rockmusiker.
Jon Bon Jovi dök upp i serien "Sex & the city".
Cannibal Corpse var med i en scen, som sig själva, i "Den galopperande detektiven".
To be continued....

Ny låt

Äntligen! Idag släppte det och den nya låten tog sig ur min hjärna, ner i gitarren och ut på papper. Nu är den klar! Eller klar och klar, nu ska jag visa dem åt de andra och så ska vi spela ihop den, göra lite solon, basgångar och trumtjofräser. Men grunden är klar och jag har gått omkring här med gitarrkompet i röstmemo, hörlurar på och sjungit den om och om igen.
Ska bli så kul att höra det färdiga resultatet så jag vill iväg och repa nu!
Men det ska jag inte.
Nu ska jag vara med min lilla unge och gosa.

RSS 2.0